Usch är så dålig på att uppdatera bloggen är så mycket som händer just nu å jag vet inte hur mycket man kan lägga ut eller hur lite. Brottas med det som fan är en väldigt öppen person som står för mitt liv men det finns ju en del personer som gärna gottar sig i ens olycka.
När livet äntligen ser ut att ordna upp sig både för mig och min dotter så får man en riktig ordentlig örfil som gör att man vaknar upp ur "sago" livet. Jag kämpar och kämpar för mitt barn och kommer alltid att göra det fast hon ibland sårar mitt mamma hjärta nåt fruktansvärt. Men jag vet ju att hon gör det för hon mår dåligt men ändå är det så tungt så tungt.
Hade varit bra om hon hade en pappa som brydde sig och kunnde hjälpa till. Men men efter nästan 15 år så har man lärt sig det att det kommer aldrig att hända suck.
Är inte så att jag vill ha tillbaka honom för det finns inte på kartan jag lämnade honom för många andledningar och den listan bara växer för varje dag. Nä fy å usch. Men det skulle vara skönt att han betede sig som en pappa för en gångs skull. Kunde för fan inte ens ställa upp på världens enklaste sak. Kan ta det från början.
Hittade nämligen mitt barn halvt medvetslös på sitt rum sniffandes gas. Tog henne efter mycket om och men till akuten så dom fick kolla hennes hjärta mm. Efter det har det varit väldigt omtumlande mycket känslor som har farit fram och tillbaka. Soc vart ju naturligtvis inblandad å det har hittils varit en jätte bra kontakt.
Och i julas så kom min dotter för första gången på över 1 år att hon ville och behövde träffa sin pappa. Vart jätte glad och kontaktade han på en gång och visst hon fick komma. Skönt tänkte jag dom kanske kan jobba upp en kontakt igen. Pratade lite mer med han 2 dar senare om att han var tvungen att ta bort alla flaskor med gas och rakhyvllar så hon inte hade ett smörgåsbord med saker som hon brukar andvända då hon skadar sig själv. Men det gick ju inte för det var ju så jobbigt så. Säger bara HERREGUD kan man inte göra en sån liten sak för sitt barn?????? Ska det vara så svårt??? Dottern vart ju natuligtvis ledsen arg å besviken på sin "pappa". Hon har nu sakt det att det var sista chansen han fick till att va hennes pappa. Vilket jag förstår. Efter det så lungnade allt ner sig mycket bråk och förtroenden som måste byggas upp men Rom byggdes ju inte på en dag. Och i torsdag förra veckan var det dags igen. Bråkade med dottern och det slutade med att hon rymde. Ut på cyklen och leta efter henne efter en timme inser jag att jag behöver hjälp ringer min mamma och polisen. stämmer av med polisen då och då och inget barn hittat förtvivlad ledsen arg och matt ringer telefonen. Då har ungen ringt till polisen och anmält mig för misshandel och är på väg till soc jouren suck slänger mig in i bilen å är på väg upp till jouren då får min mamma äntligen tag på min dotter. Och dom bestämmer en plats vi kan hämta upp henne på. Har aldrig varit så lättad i hela mitt liv när hon sätter sig i bilen. Åker hem till min mamma för dottern vill inte sova hemma och ringer polisen och soc jouren att vi har hittat henne. Frågar varför hon har ställt till med detta men får bara "jag vet inte" tillbaka orkar inte bråka mer och är rädd att hon sticker igen så jag säger inget mer. Efter några dagar så kommer det fram varför hon ringde polisen. Hennes kompis tyckte det var en bra ide så hon hade nånstans att sova. Suck stämplad för att kompisen tyckte det var en bra ide. Inte konstigt att man blir sjukskriven pga stress.
Så nu vet ni lite om hur det ligger till så skit snacket kan få ett slut. Orkar inte skriva mer nu men undrar ni nåt FRÅGA mig. Utav andra som inte vet nåt om vårat liv får ni inga bra svar. kram
